Det här är skulpturen "Oh deer, Oh dear" från mitt examensarbete på Konstfack 2004. Året efter, 2005, köptes den in av Nationalmuseum.
I år är det tio år sen jag gick ut Konstfack (Oh dear, vad tiden går!). Nyligen gick jag igenom en hel hög med gamla bilder på skulpturer och teckningar jag gjort, och det är lite lustigt att se hur man liksom går i cirklar. Vissa teman, figurer och linjer/former tycks återkomma gång på gång utan att man eftersträvar det eller är riktigt medveten om det. Men det blir väldigt tydligt när man tittar på bilder av sina gamla grejer.
Hela idén kring mitt examensarbete på Konstfack 2003/2004 handlade om att vara en Räddare i Onödan. Att ta hand om och försöka laga det som var trasigt eller dött trots att det nog egentligen var för sent. Men finns det hopp så finns det liv; var projektets devis.
I "Oh deer, Oh dear" ses en hjort som utfört hjältemodiga handlingar och som nu ska krönas med en Röda Korset-nål för sina insatser. Men nålen sätts i hjärtat på hjorten och allting fallerar. Oh dear! Benen viker sig och hornen slokar. De två stoderna av stearin längre bak på scenen rinner ut och triumf förbyts i eländes elände.
Hela skulpturen är uppbyggd som en väldigt vinglig och skör scen som när som helst kan trilla omkull. Sockelns olika block och listkrön är staplade på vartannat som stora byggklossar. Den vita tavelramen hålls fast endast med hjälp av två klumpar lera.
En liten puff och allting fallerar, oavsett om det är dagen då man ska få en hedersbetygelse för sina strålande insatser eller ej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar